Kärleken i mitt liv del2..

När jag och X gjorde slut förändrades mitt liv.
Jag har alltid varit så rädd för den dagen det inte längre skulle vara vi två. Att vara ensam utan honom kändes så onaturligt att man knappt kan föreställa sig det nu. Jag var övertygad om att jag skulle ligga hemma i sängen och stirra upp i taket. Inte lyssna på mina vänner när de försökte hjälpa mig. Äta som en häst vilket jag kanske alltid gjort men ni vet sådär att man alltid har någonting sött i munnen. Gå ut för att ha kul och tro att det kanske blir bättre om man dricker lite till och sedan ramla in i en taxi och kleta mascara på taxichauffören. Jag trodde jag skulle dö, typ så.
För ni anar inte hur mycket jag älskade den här mannen.
Men alla sagor har sitt slut och när det kom bestämde jag mig för att inte alls dö. Först kändes det nästan som en bit av mig dog men det såret har sakta läkt ihop igen. Det var ett otroligt destrukitvt förhållande. Vi gjorde bara varandra illa, riktigt illa. Om man har bråkat tillräckligt ofta och länge så suddas gränserna över vad som är okej att säga ut. På slutet var vi utan att överdriva som varandras värsta fiender och istället för att undvika varandra skulle vi försöka leva ihop. Jag älskade honom så det gjorde ont men samtidigt så hatade jag den jag blev tillsammans med honom. Jag tror faktiskt att han kände precis samma sak.

Det låter kanske märkligt i andras öron men jag kan i stunder sakna honom fortfarande. Till och med så här lång tid efter kan jag sakna den knäppisen som jag spenderat så mycket tid med.Inte så att jag vill tillbaka till det vi hade, mer kanske en sorg över att det verkligen inte gick.
En kär vän till mig sa nyligen till mig att jag har förändrats väldigt mycket sen det datumet vi valde att gå skilda vägar. Jag känner det själv, nu är jag den Emmy som jag alltid velat vara. Jag är inte alls en arg och sorglig typ som jag och många med mig trodde! Jag blev sån efter allt vi upplevde, alla gräl och allt gråt präglade mig till den jag blev. Jag ser honom nu och han verkar också så lycklig. Till skillnad från vad alla tror så är jag glad för hans skull. De verkar må väldigt bra av varandra och det är väl meningen i ett förhållande. Sen kommer det alltid att finnas en speciell plats i mitt hjärta åt honom men det är kanske helt naturligt efter allt vi haft.

Kärleken i mitt liv del1..

Utan någon som helst förvarning var han borta. Utan ett ord eller minsta lilla tecken hade han helt plötsligt lämnat min sida. Jag kunde knappt tro att det var sant. Första dagarna var jag i chocktillstånd, låtsades inte riktigt om det som hade hänt. Som om jag hoppades att det var en hemsk dröm och att jag snart skulle vakna, men jag vaknade aldrig.
Han hade egentligen inte varit där vid min sida så särskilt länge men jag upplevde ändå den största saknaden jag någonsin känt. Kanske var det just för allt han hade lovat som det gjorde så ont när han gick. Han hade ju precis kommit. Det var som om han väntade ut precis rätt ögonblick att svika. Då när man är som mest sårbar, när kärleken tagit över allt förnuft tog han sats och drog.

Har aldrig upplevt så stark hjärtesorg som jag gjorde när han gick. Han gick med så bestämda steg som om inget kunde få honom att vända tillbaks. Jag förstår nu att det självklart var ett spel som jag inte hade reglerna till. Tyvärr lärde jag mig den läxan när det redan var på tok försent.

Tror inte att han har den minsta lilla aning om riktigt hur illa han gjorde mig. Har en känsla av att mina sms gjort klart för honom att han var saknad, men inte riktigt hur mycket. Den knäppa personen i mig skulle jag vilja berätta det för honom, men den sunda delen i mig sätter stopp!!! Det är inte lönt, han är en kille som tillhör kategorin svin och lär inte ändra sig.

Som om han skulle säga:
-Aha, så du tycker om mig. Oj betydde jag så mycket!!
Ja men då så, du är ju också mitt livs kärlek. Vet inte vad jag tänkte på när jag lämnade dig så abrupt i våras. Förlåt om jag sårde dig.

Och sen skulle vi leva lyckliga i resten av våra dar och jag skulle få halva kungariket eller hur var det... Tyvärr askungensagor existerar INTE i verklighetens 2009.

Tråkigt på jobbet!

Ni kan inte ana hur tråkigt det är att sitta här på jobbet mitt och vänta ut kunder. Hade gärna sett att det var lite fler som tog sig i kragen och spenderade lite pengar här i butiken. Fast är det något som denna stunden jag hittills haft på jorden lärt mig, så är det att saker blir sällan som man vill. Åtminstone så tar det otroligt mycket tid och energi från en att få saker dit.

Nu är jag dessutom ensam utan mitt stora stöd i livet (hon åker ju skidor). Jag har jobbat ensam i 6 dagar nu och har 2 kvar, så det värsta är gjort nu. Ska bli så skönt när hon är hemma igen för nu är jag trött. Påsarna under ögonen känns tunga, inte bara om morgnarna utan hela dagarna nu. En fördel är att man numera slipper lägga ut pengar på tråkiga papperskassar i matbutiken. Det är bara att packa i mina "tröttpåsar" under ögonen, får plats med mer än man tror där.

Vilket gnälligt första inlägg det blev här i nya bloggen. Fast positiv kan man vara en annan dag.
Som min lilla mamma alltid sagt, bekymra dig inte över dagens problem för imorgon kommer nya.